·•·

Tjoho! Det har gått en vecka nu, väldigt fort! Denna vecka fick vi som uppgift att skriva om sin egen berättelse som vi skriver på svenskan, och läsa kompisens och kommentera.

Min berättelse:  Min berättelse handlar om en flicka som heter Jamila och bor på barnhem. Hennes mamma Liz är Afrikansk och hennes pappa Klas är svensk. Klas är en känd fotograf och Liz är sångerska. De träffades under en spelning där Klas skulle fotografera och Liz skulle sjunga. Sedan efter några år fick de Jamila. Då blev det för stressigt och jobbigt så de var tungna att låta Jamila bo på ett barnhem i Sverige.

Jamila ska snart fylla 14 år och hon trivs jättebra på barnhemmet. På barnhemmet finns det en pojke som heter Gimi och är från Danmark, han är dansk men svensk och Jamilas bästavän. En dag ringer Jamilas mamma till barnhemmet, hon pratar med Jamila och säger att de ska komma till barnhemmet. När de kommer är Jamila överlycklig och glad. De fikar och det är då de berättar att Klas ska sluta med karriären så Jamila kan flytta till Kongo och bo med hennes föräldrar. Jamila vet inte vad hon ska välja, hon vill inte gå ifrån sin alla bästavän. Hon hade en natt att tänka på saken och dagen efter hon fick reda på det vaknade hon tidigt. Alla på barnhemmet sov och hon visste inte vad hon skulle göra ¨så hon skrev i sin dagbok...

Nu ska jag skriva om mina kompis Carolines berättelse: Den handlar om en tjej vid namn Lucy som jobbar som agent. En dag får Lucy reda på att hon ska åka till Afrika på ett uppdrag. Barnfonden verkar ta alla pengar som skänks till barnen i Afrika för sig själva, Berättelsen var lite hoppig och det hände saker hela tiden. Jag tycker att Lucy åkte för tidigt till Afrika. Hon vaccinerades inte utan åkte så fort hon fick reda på det, men den var bra.  Om jag var Caroline skulle jag tagit det lite lugnare. Till expempel min, jag har skrivit två kapitel och ett kapitel är på ungefär 2 sidor och jag har inte åkt till Kongo än. Det är kanske i slutet på nästa kapitel jag åker för att jag måste vaccineras och sånt först. Men som sagt, berättelsen var bra och så.

Vi har skrivit berättelser i ungefär 3 år nu i skolan, och genom den tiden har jag utvecklas jättemycket tycker jag. De första gångerna i mitt liv när jag skrev var det ungefär såhär:

Max går till leksaksaffären, Ahh det kommer en människa.

Så skrev jag... och utan talstreck och kommatecken. Verkligen jättekonstigt, jag skäms faktiskt lite när jag läser de för jag har sparat de i mitt hem. Men nu är jag inte expert men jag måste erkänna att jag är ganska stolt över mig själv. Jag har blivit bättre för att jag har läst lite varje kväll, för 3 år sen läste jag inget alls. Och sen har jag koncentrerat mig väldigt mycket på just skriv-grejen.

Miin berättelse kan nog läsas av såna i min ålder (11 år) Eller egentligen jag kan ju läsa en barnbok om jag vill, eller en vuxenbok. Folk kan ju läsa min berättelse om de vill, det spelar ingen roll om åldern. Om jag var 50 år skulle jag kanske läsa en barnbok, för att då tänker man tillbaka på gamla minnen. Eller om jag skulle läsa en vuxenbok, de är svårare att läsa och mer annorlundare fast jag kanske är som en vuxen då kan jag ju läsa en vuxenbok. Thihi, får nog sluta nu!

Det var allt,  Ha det najs!